Hur man väljer en dokumentvisare: vad man ska kontrollera

Sex frågor som är värda att ställa innan du laddar upp en fil

Du har en fil som inte går att öppna, och en webbläsarflik som erbjuder att öppna den. Om det är ett bra byte beror på sex frågor, och ingen av dem är de som en funktionsöversikt svarar på. Nedan är varje fråga, hur ett rakt svar ser ut, och — eftersom det vore märkligt att skriva detta och vara tyst om vår egen — hur visaren på den här sidan svarar på den.

1. Var bearbetas egentligen din fil?

Det finns två konstruktioner bakom en webbvisare och de är inte utbytbara.

Vissa renderar helt i din webbläsare. Filen lämnar aldrig din maskin, vilket är det starkaste integritetssvaret som finns. Kostnaden är täckning: de format som fungerar på detta sätt är de som en webbläsare redan delvis förstår, och en DWG, en PSD eller en Visio‑ritning finns inte bland dem.

Resten, den här sidan inkluderad, laddar upp filen till en server, renderar den där och skickar tillbaka sidor du kan läsa. Det är vad som gör det möjligt att öppna ett Photoshop‑dokument på en maskin utan Photoshop. Sagt enkelt: din fil reser till en dator som inte är din.

Ingen av konstruktionerna är fel. Det som betyder något är att veta vilken du ger din fil till, och en visare som aldrig säger att den svarar på frågan ändå gör det.

2. Vad händer med filen efteråt?

När en fil har laddats upp är retention‑regeln hela historien, så leta efter den innan du tittar på något annat. ”Säker” är ingen retention‑regel. ”Raderas när du stänger visaren” är det.

Här lagras din uppladdning under en slumpmässig identifierare medan den renderas och raderas när visningssessionen avslutas. Det finns ingen registrering och ingen e‑postadress, så det finns inget konto där filer kan samla sig. Det är också kanten av löftet: under de minuter den är öppen sitter ditt dokument på vår server, och om det är oacceptabelt för en viss fil bör ingen av våra formuleringar övertala dig att ändå använda den.

3. Öppnar den din fil, eller filens familj?

”Stöder Office‑dokument” är inget du kan agera på. En .docx öppnas nästan var som helst; .docm, .dotx, .odt och en vanlig 1997‑.doc är fyra separata löften. Det enda användbara i detta påstående är en lista över filändelser, och en sida som inte kan visa dig en är ett tecken på att ett familjenamn gör arbete som mjukvaran inte kan.

Denna visare accepterar över 70 filändelser på sjutton sidor. Formatsidan grupperar de vanliga efter familj; sidan för ditt eget format är den som svarar på frågan, eftersom filändelserna och taket den visar läses från samma register som uppladdningsrutan upprätthåller. Två saker om sådana listor är värda att låna som tester för vilken visare som helst.

Listan och uppladdningsrutan bör komma från samma källa. Det var inte alltid så här. Startsidan hade en gång sin egen handskrivna kopia och avvisade åtta filändelser som de enskilda sidorna öppnade utan klagomål — .epub, .ico, .dng, .cdr, .cmx, .tga, .eps och .htm. Två manuellt underhållna listor kommer att drifta, och den du kan se är oftast den optimistiska.

Att acceptera en fil är inte detsamma som att rendera den. Samma uppladdningsruta tog tidigare emot .mpt, en Project‑mall, som inget bakom den kunde rita. En fil som accepteras och sedan misslyckas är värre än en fil som nekas vid dörren.

Det finns också ett gap i motsatt riktning, och en lista är bara ärlig om den nämner vad som saknas: renderingsmotorn hanterar också DICOM‑medicinska bilder, .dcm och .ima. De är medvetet uteblivna här. Det är en separat licensierad komponent, och en fri offentlig uppladdningsruta är inte rätt plats för den.

4. Vad är storleksgränsen för ditt format, inte för sidan?

En enskild annonserad gräns beskriver vanligtvis det mest förlåtande formatet på sidan, vilket sällan är det du kom med.

Det finns fem olika tak här, och vilket som gäller beror på vilken sida du befinner dig på:

• 25 MB — PDF, PSD, TIFF, Visio, EPUB och bilder
• 20 MB — Excel, PowerPoint och Project
• 15 MB — Word och RTF‑sidan
• 10 MB — CAD (.dwg, .dxf, .dgn) och e‑post
• 5 MB — HTML, XML och vanlig text

De skiljer sig åt eftersom filerna skiljer sig åt. Fem megabyte är rymligt för en XML‑export och avvisar en vanlig arkitektritning, så ritningssidan använder det inte.

Även här har svaret en veckning, och det är just den typ av sak som är värd att granska var som helst. En RTF accepteras av tre separata sidor — Word, RTF och text — med 15 MB, 15 MB respektive 5 MB. Samma fil, samma ändelse, tre tak beroende på vilken dörr du kom igenom.

5. Var kontrolleras den gränsen, och stämmer siffran med sidan?

En uppladdning som misslyckas efter två minuters väntan visar att kontrollen sker längst bort. På den här sidan kontrolleras både filändelse och storlek i din webbläsare innan något skickas, så en fil som överskrider taket kommer tillbaka direkt, med taket i meddelandet.

Siffran i det meddelandet och siffran som står på sidan måste vara identiska, vilket låter för självklart att testa tills det inte är det. CAD‑sidan här annonserade 10 MB medan uppladdningsrutan verkställde 5, eftersom sidan och uppladdningsrutan läste två olika tabeller. En fil som sidan kallade acceptabel avvisades av rutan precis under den. Båda läser nu från ett enda register, vilket är samma anledning till att startsidan inte längre kan avvisa en fil som en visningssida öppnar.

Detta är den snabbaste av de sex att kontrollera på någon sida: hitta en fil precis över den angivna gränsen och släpp den. På ungefär tio sekunder får du veta var kontrollen körs, om det publicerade talet är det verkställda, och hur felet ser ut.

6. Vad vägrar den att göra?

Listan över saker en visare inte gör är mer informativ än den den annonserar, och den är nästan alltid kortare att skriva. För denna:

• Ingen OCR, någonstans på sidan. Sökning fungerar på det textlager ett dokument redan har. En skannad sida är ett fotografi av ord, så sökning hittar inget — inte för att sökningen är svag, utan för att det inte finns några tecken i filen att hitta.
• Den är inte en redigerare. Du kan läsa, bläddra, zooma, söka där det finns text och skriva ut. Inget du gör ändrar filen.
• Den konverterar inte. Att läsa en DOCX här ger dig ingen PDF av den; konvertering är uppgift för systersidan, onlinedocumentviewer.com.
• Den öppnar inte ett lösenordsskyddat dokument utan lösenordet. Du anger det, och visaren löser det inte åt dig.
• En fil åt gången. Ingen batch, ingen mapp, ingen kö.

Var du bör börja

De sex svaren du vill ha från någon visare är: var den renderar, vad den behåller, exakt vilka filändelser, gränsen för ditt format, var den gränsen verkställs, och vad den vägrar att göra. Fem av dem kan du kontrollera själv på några minuter. Den sjätte är retention, och den måste du bli tillsagd — vilket är varför en sida som tydligt anger detta är värd mer än en som bara beskriver sig som säker.

Om filen framför dig är en PDF, den fria PDF‑visaren är sidan att börja på: 25 MB, inget konto, raderas när du är klar. Om det är något annat, börja på sidan för den filtypen — att tidigt upptäcka att din filändelse inte finns bland de som tas emot är det mest användbara en sida kan berätta.